Hugo har hittat en ny växel, en växel som bara kan hittas av en kanin som går på steroider. I min naiva tro om hur jag är som far så har jag några stolpar.
Jag är tålmodig, jag hittar på saker att göra, jag gör bra mat, jag är kul och jag har gott om energi.
Jag har efter idag lyckats ifrågasätta dessa punkter en efter en.
Jag blir helt apatisk, jag får panik när jag inte kommer på vad vi ska äta, jag är ASTRÅKIG och jag har ingen energi. Speciellt inte när jag ska följa med en överhypad liten tokdåre som först är i köket där han sopar men slår huvudet i bordet och tjutande springer in i vardagsrummet, väl där hoppar han upp i soffan bara för att hoppa ner igen och in i toaletten. Väl där rattar han lite målmedvetet på tvättmaskinen så att tvätten helt plötsligt tvättas på 90 grader. Hur tänker han??? 90 grader????? Kan han inte bara som vanligt trycka på quickknappen. Medan jag återställer tvättmaskinen hinner Hugo halva vägen uppför trappan och står och rycker i kläder som inte hunnit tranporterats längre. Jag suckar så att det blir ett eko i trappen och vi går upp och provar gitarren. Det gör inte den lilla galningen det minsta nöjd. Nej då börjar han slita i några kablar istället. Min energi är vid detta slaget på något typ av reservtank. Jag märker att jag inte har många kilometer kvar och med insikten om att Hugo har flera mil kvar i full fart så sätter jag fast honom i ryggsäcken på ryggen. Äntligen lite lugn.
Jag tittar på klockan och inser att den är 9.30.
Det blev en lång dag...
Tur att Klara kom hem.
Soppan dög dock inte, det blev till att äta bröd.
Någon begrundar dagens evenemang...
Idag har jag varit grym.
Tror jag måste skaffa mig en bananrepublik.
Hörru, jag bestämmer här! Inga bilder!
Det är jag som bestämmer...