Utvecklingssamtal

Vi hade ett utvecklingssamtal med Hugos förskolefröknar häromdagen. Jag höll på att spricka av stolthet när dom pratade om honom.
Om någon gråter sätter han sig hos dom och klappar den.
Han är så kärleksfull, har han fått det hemmifrån eller är han född sån?
Han är så omtänksam.
Alla tycker så mycket om honom och alla frågar efter Hugo när han inte är här.
När barnen leker vuxenarbete så slutar inte Hugo jobba fastän dom andra tröttnar.
Han sjunger så högt och showar med att spela gitarr.

Det gör det värt att han på morgonen väcker mig kl 5 och säger "ner" "väll".
Att han grinar illa när jag säger att vi ska göra nått som han inte vill göra.
Att han blir så arg att han kastar vad som helst allt vad han kan för att han inte får göra som han vill.
Att han grinar illa och säger "själv" när han tar på sig jackan efter det jag hotat med att "om du inte sätter på dig jackan så gör jag det åt dig".

Att han säger till mig att sluta spela gitarr när jag har en bra låt på gång.
Att han inte vill somna själv.

Att han kramar mig.
Att han pussar mig.
Att han lever och är en av de viktigaste i mitt liv.
Att jag saknar honom när jag varit på jobbet mer än fyra timmar.
Att han kan räkna till tio, men jag tror inte han har koll på mängdläran.
Hur han ligger och tittar och lyssnar koncentrerat när jag läser saga för honom.
Att det sprider sig ett varmt pirr i min bröstkorg när jag ser honom ligga och sova.